Mer reflektioner.
Det verkar onekligen så att The Wrestler lämnar ett bestående intryck i hjärtat. Den är väldigt betagande och nu när jag fått svälja den lite så känns den faktiskt väldigt påträngande. Inte obehaglig men man blir eftertänksam.
Detta mycket på grund av frågan "Är det egentligen wrestling det handlar om?". Såsom många gånger i livet så möter man botten och blir tvungen att ta sig upp därifrån och man ställer sig frågan "är det här verkligen värt att kämpa för?". Det vill säga sådant man frågar sig lite då och då.
Så om det är wrestling det egentligen handlar om så blir svaret nej. Jag får en liten känsla av 8-mile när jag tittar över filmen i huvet en gång till. Det handlar först om förnedring, det där med att vara nerslagen och uträknad (och sen kanske man ska se en 1,2,3 count som en uträkning också...) för att senare ta sig upp därifrån för att behålla någon form av värdighet. Det handlar inte om de stora pengarna utan en liten liten sista kraftansträngning för att få behålla någon form av värdighet. Så det är bra :)
Något jag så här i efterhand har reflekterat mer över är det faktum att jag respekterar Darren Aronosky för att han har valt att använda två befintliga förbund istället för att hitta på sina egna när han använder förbunden i filmen. WWE är naturligtvis så långt borta från The Ram som möjligt och jag tror att om det var dit han försökt sträcka sig med regin så hade filmen fått en helt annan innebörd. Men det faktum att ROH och CZW används i filmen ger filmen betydligt mycket mer trovärdighet.
De som INTE gillar wrestling kommer naturligtvis inte vara medvetna om att de förbunden överhuvudtaget finns men vi som vet om att det är äkta och att, i till exempel matchen mot Necro i filmen, så är det såna matcher som faktiskt förekommer. Det ÄR inte over-the-top för det är sådant som förekommer på riktigt.
Något annat han faktiskt lyckas belysa, förutom The Ram själv är att wrestlers inte är några seriefigurer utan faktiskt riktiga människor. Kampen mellan Heels (de onda) och Faces (de goda) blir väldigt tydlig när han målar upp backstagescenerna. Heels diskuterar med Faces och försöker komma fram till hur deras match ska se ut bara som två människor emellan och inte en ond som pratar med en god (se Star wars...).
Så en eloge till Aronofsky. Jag kommer att köpa den på DVD så fort den kommer ut. Men jag rekommenderar att ni som läser detta först är med och tävlar för en chans att se den på bio. Se nedan.
Detta mycket på grund av frågan "Är det egentligen wrestling det handlar om?". Såsom många gånger i livet så möter man botten och blir tvungen att ta sig upp därifrån och man ställer sig frågan "är det här verkligen värt att kämpa för?". Det vill säga sådant man frågar sig lite då och då.
Så om det är wrestling det egentligen handlar om så blir svaret nej. Jag får en liten känsla av 8-mile när jag tittar över filmen i huvet en gång till. Det handlar först om förnedring, det där med att vara nerslagen och uträknad (och sen kanske man ska se en 1,2,3 count som en uträkning också...) för att senare ta sig upp därifrån för att behålla någon form av värdighet. Det handlar inte om de stora pengarna utan en liten liten sista kraftansträngning för att få behålla någon form av värdighet. Så det är bra :)
Något jag så här i efterhand har reflekterat mer över är det faktum att jag respekterar Darren Aronosky för att han har valt att använda två befintliga förbund istället för att hitta på sina egna när han använder förbunden i filmen. WWE är naturligtvis så långt borta från The Ram som möjligt och jag tror att om det var dit han försökt sträcka sig med regin så hade filmen fått en helt annan innebörd. Men det faktum att ROH och CZW används i filmen ger filmen betydligt mycket mer trovärdighet.
De som INTE gillar wrestling kommer naturligtvis inte vara medvetna om att de förbunden överhuvudtaget finns men vi som vet om att det är äkta och att, i till exempel matchen mot Necro i filmen, så är det såna matcher som faktiskt förekommer. Det ÄR inte over-the-top för det är sådant som förekommer på riktigt.
Något annat han faktiskt lyckas belysa, förutom The Ram själv är att wrestlers inte är några seriefigurer utan faktiskt riktiga människor. Kampen mellan Heels (de onda) och Faces (de goda) blir väldigt tydlig när han målar upp backstagescenerna. Heels diskuterar med Faces och försöker komma fram till hur deras match ska se ut bara som två människor emellan och inte en ond som pratar med en god (se Star wars...).
Så en eloge till Aronofsky. Jag kommer att köpa den på DVD så fort den kommer ut. Men jag rekommenderar att ni som läser detta först är med och tävlar för en chans att se den på bio. Se nedan.
The recension.
Kayfabe har ÄNTLIGEN sett the Wrestler med Mickey Rourke. Och här kommer recensionen.
Alla andra recensioner som kommit ut har handlat om Rourke som gör comeback. När jag ser en film så handlar det om huruvida personen i filmen som gör huvudrollen gör ett bra jobb eller inte...och det gör Rourke definitivt. Och jag skiter faktiskt i om det är så att han gör "comeback" i den här filmen eller inte. Låt oss så här tidigt i den här recensionen sluta oss kring följande: "ja. Det gör han". Rourke är alldeles utmärkt.
Det jag tycker är bäst med filmen är att det skulle kunna vara en dokumentär. Det skakiga kameravinglet följer slaviskt Randy "The Ram" genom hans ögon och det gör ont att se honom i vissa scener. Och då pratar jag inte om diskussionen med Necro Butcher om huruvida de ska använda en häftpistol eller inte under en match...även om den scenen är otroligt smärtsam att se den också. Så jag slutar den här delen av recensionen här av sånt som andra redan skrivit.
Men eftersom det här är en wrestlingblogg och vi är de som ska kunna det här ämnet om wrestling så tänker jag härefter fokusera på det.
Något som är vansinnigt roligt med The Wrestler är att Darren Aronofsky har knökat första halvtimmen av filmen med en extrem mängd nördfakta. Det vill säga sådant som bara vi som faktiskt uppskattar wrestling förstår.
I en scen till exempel får The Ram ta emot en lapdance av strippan Cassidy (Marisa Tomei) i vilken han berättar om ärren han har på kroppen. Jag flinar vitt och brett när han berättar om ett ärr han har på vänster arm som går från armvecket och en bit upp på armen. Denna historia är hämtad från Sabus ökända match mot Terry Funk i vilken det inte fanns några rep runt ringen...det fanns taggtråd. Funk kastar in Sabu i hörnet, Sabu landar fel och sliter upp hela sin vänstra biceps. Därefter tejpar han ihop den själv. Jag antar att jag här var den enda i biosalongen som förstod och satt och log för mig själv.
I ett inlägg här nedan kan ni läsa om rakbladen (juicing, blading) som de använder för att göra ett litet snitt i pannan för att börja blöda och i inledningen av filmen får vi se ett exempel på det vilket är kul för oss som redan visste om det. Detta är även en sak som Aronofsky verkligen inte duckar för är att indie-wrestling kan vara brutalt. Inte alldeles för många minuter senare från första matchen i filmen möter The Ram som ovan nämnt Necro Butcher som i verkligheten är känd för att gå fruktansvärt brutala matcher. Därefter, blod, guts, glas-splitter och taggtråd.
(vi har på den här bloggen undvikit att visa er sådant men kanske måste göra det nu och skriva om det...)
Slutsatsen då...det är en sjukt bra film och värd varenda nominering och pris den har fått och nu tycker jag att ni kollar inlägget ovanför detta och skickar in era tävlingssvar.
Alla andra recensioner som kommit ut har handlat om Rourke som gör comeback. När jag ser en film så handlar det om huruvida personen i filmen som gör huvudrollen gör ett bra jobb eller inte...och det gör Rourke definitivt. Och jag skiter faktiskt i om det är så att han gör "comeback" i den här filmen eller inte. Låt oss så här tidigt i den här recensionen sluta oss kring följande: "ja. Det gör han". Rourke är alldeles utmärkt.
Det jag tycker är bäst med filmen är att det skulle kunna vara en dokumentär. Det skakiga kameravinglet följer slaviskt Randy "The Ram" genom hans ögon och det gör ont att se honom i vissa scener. Och då pratar jag inte om diskussionen med Necro Butcher om huruvida de ska använda en häftpistol eller inte under en match...även om den scenen är otroligt smärtsam att se den också. Så jag slutar den här delen av recensionen här av sånt som andra redan skrivit.
Men eftersom det här är en wrestlingblogg och vi är de som ska kunna det här ämnet om wrestling så tänker jag härefter fokusera på det.
Något som är vansinnigt roligt med The Wrestler är att Darren Aronofsky har knökat första halvtimmen av filmen med en extrem mängd nördfakta. Det vill säga sådant som bara vi som faktiskt uppskattar wrestling förstår.
I en scen till exempel får The Ram ta emot en lapdance av strippan Cassidy (Marisa Tomei) i vilken han berättar om ärren han har på kroppen. Jag flinar vitt och brett när han berättar om ett ärr han har på vänster arm som går från armvecket och en bit upp på armen. Denna historia är hämtad från Sabus ökända match mot Terry Funk i vilken det inte fanns några rep runt ringen...det fanns taggtråd. Funk kastar in Sabu i hörnet, Sabu landar fel och sliter upp hela sin vänstra biceps. Därefter tejpar han ihop den själv. Jag antar att jag här var den enda i biosalongen som förstod och satt och log för mig själv.
I ett inlägg här nedan kan ni läsa om rakbladen (juicing, blading) som de använder för att göra ett litet snitt i pannan för att börja blöda och i inledningen av filmen får vi se ett exempel på det vilket är kul för oss som redan visste om det. Detta är även en sak som Aronofsky verkligen inte duckar för är att indie-wrestling kan vara brutalt. Inte alldeles för många minuter senare från första matchen i filmen möter The Ram som ovan nämnt Necro Butcher som i verkligheten är känd för att gå fruktansvärt brutala matcher. Därefter, blod, guts, glas-splitter och taggtråd.
(vi har på den här bloggen undvikit att visa er sådant men kanske måste göra det nu och skriva om det...)
Slutsatsen då...det är en sjukt bra film och värd varenda nominering och pris den har fått och nu tycker jag att ni kollar inlägget ovanför detta och skickar in era tävlingssvar.
