Tänkte bara dela med mig av en sak som sällan pratas om i wrestling för att det är "fejk" och påhittat.
Ibland händer det faktiskt att brottare blir skadade på riktigt så är det så att ni tittar på wrestling och tror att någon har gjort sig riktigt illa på riktigt, kolla efter domaren.

Precis något sådant hände igår på RAW.
Kolla vad domaren med armarna gör exakt 8:42 in i klippet. Kolla på det fort för det kan hända att det är borttaget inom kort...de har en tendens att försvinna fort...



Det här är ett knep som de tar sig för när någon är skadad på riktigt. Sträcker armarna över huvudet och formar dem till ett X. Vad som händer då är att läkarna som alltid finns närvarande i byggnaden kommer in och hjälper till.

Så nu vet ni :)

...men först en recap.
Kane är tillbaka men såg misstänkt ut som någon annan...gissa vem.
Jag förutspår följande.

Triple H spöade och skadade Kevin Nash på TLC pay per viewn i helgen vilket kommer att betyda att Nash kommer att bli släppt av WWE ganska snart.
I och med att Kane såg misstänkt ut som Undertaker under masken förutspår jag att Triple H kommer, efter nyår att fejda med Undertaker vilket skulle vara supertråkigt. Detta för att de har kört gömda meddelanden som har flashat förbi när WWE gjort reklam för sin Twitter under Monday Night Raw. I det meddelandet har man sett en  YouTubelänk som har visat en skum trailer för att "The world's coming to an end the second day of 2012". Min misstanke är att det är Undertaker som är på väg tillbaka.

Daniel Bryan som ÄNTLIGEN fått sitt mästarbälte kommer att få hålla det i en kvart då han nyligen fått spö av Cody Rhodes tre matcher i rad och jag förstår egentligen inte varför de satt bältet på honom. De kommer troligen att vilja pusha Cody Rhodes, som kommer att bli avundsjuk nu när Bryan har tagit det för att han har slagit honom tidigare och Rhodes kommer att ta bältet för att, som jag nämnt tidigare, wwe verkar vilja satsa på unga förmågor och Rhodes har dessutom kontakter...(Dusty Rhodes...).

Däremot känns det hur kul som helst att det är två alumni från ROH (Ring Of Honor) som äger de båda stora bältena just nu. Det får oss indy-fans att jubla.

Återkommer med mer...det är en recension på gång också.

Låt oss bara inse att WWE nog inte kommer att ha en höjdpunkt som mellan 1997-1999 men något har hänt.
Det här kommer att bli ett grymt nördigt inlägg...bara så ni vet :)

För er som är obekant med wrestling så genomgick WWE just de åren en fight mot WCW om vem som kunde få flest tittare. Det sändes på exakt samma tid varje vecka och de slogs om vilka som skulle vinna tittarnas gunst. Vad jag börjar ana är något liknande. De kommer troligen inte komma upp i samma popularitet som då men den kampen som utspelas mellan WWE och TNA (eller Impact wrestling) just nu är otroligt ensidig.

Det har hänt något. Exakt vad kan jag inte sätta fingret på men det är något som gör att det är roligt att titta på WWE igen. Nog för att jag fortfarande tycker att de använder Daniel Bryan fel men vad som är hänt är att de fått fler profiler att bry sig om.

För något år sedan började WWE genomgå ett generationsskifte. Det kom in nya brottare som ingen brydde sig om. De sände programmet NXT där man plockade fram nästa generations brottare som få brydde sig om och ingen trodde något mer om det...men.

Nu verkar det som att WWE faktiskt får tillbaka för det året de har satsat på nya brottare. Många gamla har åkt ut och nya färska talanger har kommit in vilket gör både Smackdown och Raw roliga program att titta på. Det varvat med att gamla legendarer kommer in och gör antingen gästspel eller är nu stammisar i programmet.

Till och med matcherna har blivit roligare. Det verkar som att WWE har börjat tillåta mer indie-influerad wrestling där alla spots (en särskild manöver signifikant för just den brottaren) i varje match inte är likadana och att det är fler oväntade moves under matcherna.

De har dessutom blivit GRYMT mycket bättre på att marknadsföra sig själva. För ett tag sen började de tjata om Twitter och nu har WWE blivit väldigt mycket bättre tack vare interaktion med sina fans. Gå in och titta på www.com/social för mer information. De tjatar om Twitterfeedsen under programmets gång och till slut måste man ju gå in och titta. Till och med jag som aldrig Twittrar blev intresserad. Det har gjort att folk dessutom kan interagera med programmet under tiden det sänds på TV. Grymt smart.

DESSUTOM...(det verkar aldrig ta slut) verkar det vara fler tema-matcher som till exempel street fights, fall räknas överallt och så vidare och så vidare med ett litet minus.
WWE har sedan några år tillbaka en så kallad "Wellness policy" som innefattar att deras brottare inte får ta steroider för då blir de avstängda samt inte slå varandra i huvudet med stolar. När stolar förekommer idag är det mest slag mot ryggen vilket besparar dem mängder av hjärnskakningar.

Sammanfattningsvis då. De har börjat förstå det viktiga med interaktion med fansen vilket dessutom har gjort att fansen reagerar starkare. För några år sen noterade jag att publiken väldigt ofta såg avslagen ut och inte alls särskilt intresserade av vad som hände i ringen. Nuförtiden verkar det som att de faktiskt bryr sig. Om det är "canned heat" är jag osäker på men något har i alla fall hänt.

Bra jobbat WWE. Det tar sig.

Nu var det en stund sen vi fyllde på den här bloggen igen. Men misströsta inte. Vi har inte legat på latsidan med wrestlingen för det.

Sen jag skrev senast har El Generico varit i Sverige två gånger. Well done there. Det verkar som att cross promotion är det som måste göras för att något ska börja röra på sig inom vissa branscher just nu. Särskilt kanske inom wrestlingbranschen som hela dess existens varit väldigt fokuserat kring Japan och USA.

En fråga åt er som läser detta. Tycker ni att europa har försummat sina ligor? Jag vet att wrestling är ganska så stort i tyskland, danmark och england. Var finns det mer? Informera den oinformerade.

Förresten var det kul att se the Rock tillbaka. Dock vet jag inte om det var så bra att han kom tillbaka redan nu. Jag hade hellre sett honom suga ut på matchen, göra en Rock bottom på Cena och sen lämna Cena åt sitt öde. Det hade räckt. Publiken hade blivit vansinnig att de inte fick se mer av honom men Cena skulle ha lämnats utskrattad. Det hade blivit bättre.

Längre inlägg kommer snart.

Tjo!

Fick en förfrågan om jag kunde fortsätta på "olyckstemat" som jag började skriva om förut i den här bloggen.

Så vi börjar här (varning för starka bilder):



Det finns en äkta och några oäkta versioner av det här klippet på YouTube. De flesta av de oäkta har titeln "Wrester dies in the ring" eller i det här fallet "Wrestler falls to his death" men egentligen är det följande som är det äkta klippet:



Och nu till förklaringen...det kommer en video till alldeles strax.
Det här är New Jack vs Vic Grimes. New Jack är notoriskt känd för att vara extremt våldsam i ringen, hög som ett hus eller full när han brottas. Men det här är inte första gången de brottas.

Folk säger ofta att saker och ting inte är äkta i ringen men i det här fallet är det faktiskt något som är det. Hur uppgjord en match är eller hur mycket de har bestämt hur en match ska sluta så är det inte alltid så som matcherna slutar.

Vic Grimes hade mött New Jack i en tidigare match. I den matchen släpar Grimes upp New Jack på en hög ställning av något slag. När de väl kommit upp har de glömt att reka vad som faktiskt finns under dem.
Enligt intervjuer med New Jack lär han ha sagt till Grimes att det var en dum idé att de skulle kasta sig från byggnadsställningen och ner på golvet, då Grimes ändå sliter med sig New Jack och landar på hans huvud på betonggolvet. New Jack hävdar att han krossade skaleln på vänster sida och han säger även att han inte har någon syn på vänster öga (beroende på vilken intervju du tittar på) och matchen ovan är resultatet. Den första matchen har inom wrestlingvärlden kallats för The Danbury Fall.

Matchen ovan är en senare match mellan samma två wrestlers. Det är en så kallad "scaffolding match" som utspelar sig på en våning ovanför ringen och målet med matchen är att du ska kasta ner din motståndare och därmed vinner du matchen.

Så om ni tittar på klippet ovan igen så märker ni att Grimes landar väldigt underligt när han till slut slår i ringen som är täckt med bord för att bryta fallet. New Jack har senare erkänt att han faktiskt försökte döda Grimes för att ta hämnd på vad som tidigare hände i den förra matchen som de hade.

Så här kan det vara ibland. New Jack har varit inblandade i flera andra händelser i wrestlingvärlden som kan vara av intresse om ni vill läsa mer.

Läs till exempel: Mass transit incident

Nu verkar inte wrestling så fejkat längre va?

Här har ni även det ordinarie klippet från den första olyckan (ca 7:20 in i klippet):

Jag måste här börja med att förklara ett uttryck.
En jobber är en person som endast är anställd för att förlora. Han får pengar för att få de stora brottarna att se bättre ut och han kan inte vinna någon match såtillvida (och här kommer twisten) de som sitter som huvudmän i företaget tycker att han kanske ser lite bra ut och ger honom en gimmick.

Under 80-talet och tidigt 90-tal var det väldigt vanligt med jobbers. Om du ser ett gammalt avsnitt av till exempel Superstars så kommer du ofta att se en brottare i glittriga outfits som har ett coolt namn av något slag (Macho Man Randy Savage till exempel) och den andra brottaren i något skrikigt gult och kanske blåa cykelbyxor, med ett vanligt namn som endast är där för att få spö och kommer inte att få in särskilt många moves (spots) under matchens gång och matchen är över hyfsat fort.

Under 80 och 90-talen var det vanligt med sådana här matcher men när konkurrensen ökade så började man ge bort matcher på TV istället för att lägga dem på Pay Per Views för att kunna tävla mot andra förbund (som kampen mellan WWF och WCW på 90-talet). Detta betydde i sig att epitetet "jobber" knappast finns kvar.

MEN...och nu till min poäng i det här inlägget.
Jobbers finns fortfarande i sådan mening att de har fått en gimmick och är en profil men man kan nästan räkna med att de alltid kommer att förlora matcher.

Jag och Calle såg Royal Rumble i januari efter att inte ha sett en PPV på evigheter och Alberto Del Rio vann. Vi blev båda upprörda och förbannade över att vad vi tyckte var en jobber vann Royal Rumble. För er som inte har sett en Rumble tidigare så är det 30 man som ska slänga varandra över topprepet under en timmes tid.

Vinnaren av denna Rumble får sen chansen att gå en match om titelbältet på Wrestlemania. Men vi hoppar över Wrestlemania för nu.

I söndags vann han titeln efter att ha förlorat på Wrestlemania mot Edge...vi blev båda irriterade för att en jobber nu innehar bältet och kan inte vara särskilt bra för business.

MEN...är det det? Och det är det här som är det briljanta i marknadsföringen. Vi hatar Alberto del Rio för att han är tråkig, ful, har en dum gimmick och framstår som en jobber och tycker att det är onödigt att en sån loser ska få ha bältet och att det är dåligt för business...men om ni läser det här stycket igen insåg vi snart att...nä...det är inte dåligt för business. WWE har därmed lurat oss att hata vad vi anser är en jobber så mycket att vi helt enkelt MÅSTE se nästa avsnitt. Det är ett briljant drag för att vi vill se honom förlora bältet för att han inte hör hemma där.

Jag brukar anse mig själv som en "smart mark", en person som vet att wrestling är fejk men tycker om att titta på det ändå. Men den här gången har de lyckats lura mig rejält...

Spola fram till 3:00 i det här klippet:

Är ni sugna på att se bra svensk wrestling rekommenderar vi:

http://www.youtube.com/Wrestlingpalatset
och: http://www.wrestlingsyd.se/

Lite i sista sekunden sådär men för er som ser det här i tid så ska undertecknad vara med i www.Studentradion.com klockan 17.00 idag och prata om wrestling i det fantastiska programmet "I nörd och lust"

Lyssna här: www.studentradion.com

...igen.

Det känns som att jag tagit upp det här förut men det tål att tas upp igen.
Men häromveckan dök följande grej upp på Larry King live:



Mickey Rourke är som bekant stjärnan av filmen The Wrestler. I det här klippet får han möta Chris Jericho i en verbal fight då Mickey på röda mattan inför Oscarsgalan sagt något i stil med "Chris Jericho, if you're ready, bring it on". Detta slutade med att Larry King ringde upp Chris Jericho som naturligtvis fick bemöta den kommentaren live.

Nu är det som så att Chris Jericho, utanför ringen är känd som en av de trevligaste personerna och dyker frekvent upp i hårdrocksintervjuer eftersom han har sitt band Fozzy i vilket han sjunger. Men i den bizarra världen av Kayfabe så är han just nu ytterst ond. Ond, ond, ond.

Så i det här klippet gör Chris Jericho Mickey Rourke en tjänst. Har Rourke utmanat Jericho så kommer han även att behöva svara på det nu  när Rourke gett sig på Jerichos business och han fortsätter i Larry King Live (som är ytterst ytterst verklighetsbaserat) att spela sin roll som bygger upp den här intervjuen till en helt ny och intressant nivå istället för att skämta bort det.

För oss som känner till det så blir den här intervjun fruktansvärt intressant från det perspektivet MEN för gemene man framstår detta som att Jericho är genuint förbannad på Rourke som har uttalat sig om hans värld och han vill inte släppa in någon i den. Och framför allt inte Mickey Rourke som blott SPELAR en Wrestler i filmen med samma namn.

Vad vi på Kayfabe nu hoppas på är att Rourke på fullaste allvar ska kliva upp mot Jericho i ringen på Wrestlemania som det pratas om i den här intervjun. It would be the fight of the century mina vänner.

Det verkar onekligen så att The Wrestler lämnar ett bestående intryck i hjärtat. Den är väldigt betagande och nu när jag fått svälja den lite så känns den faktiskt väldigt påträngande. Inte obehaglig men man blir eftertänksam.

Detta mycket på grund av frågan "Är det egentligen wrestling det handlar om?". Såsom många gånger i livet så möter man botten och blir tvungen att ta sig upp därifrån och man ställer sig frågan "är det här verkligen värt att kämpa för?". Det vill säga sådant man frågar sig lite då och då.

Så om det är wrestling det egentligen handlar om så blir svaret nej. Jag får en liten känsla av 8-mile när jag tittar över filmen i huvet en gång till. Det handlar först om förnedring, det där med att vara nerslagen och uträknad (och sen kanske man ska se en 1,2,3 count som en uträkning också...) för att senare ta sig upp därifrån för att behålla någon form av värdighet. Det handlar inte om de stora pengarna utan en liten liten sista kraftansträngning för att få behålla någon form av värdighet. Så det är bra :)

Något jag så här i efterhand har reflekterat mer över är det faktum att jag respekterar Darren Aronosky för att han har valt att använda två befintliga förbund istället för att hitta på sina egna när han använder förbunden i filmen. WWE är naturligtvis så långt borta från The Ram som möjligt och jag tror att om det var dit han försökt sträcka sig med regin så hade filmen fått en helt annan innebörd. Men det faktum att ROH och CZW används i filmen ger filmen betydligt mycket mer trovärdighet.

De som INTE gillar wrestling kommer naturligtvis inte vara medvetna om att de förbunden överhuvudtaget finns men vi som vet om att det är äkta och att, i till exempel matchen mot Necro i filmen, så är det såna matcher som faktiskt förekommer. Det ÄR inte over-the-top för det är sådant som förekommer på riktigt.

Något annat han faktiskt lyckas belysa, förutom The Ram själv är att wrestlers inte är några seriefigurer utan faktiskt riktiga människor. Kampen mellan Heels (de onda) och Faces (de goda) blir väldigt tydlig när han målar upp backstagescenerna. Heels diskuterar med Faces och försöker komma fram till hur deras match ska se ut bara som två människor emellan och inte en ond som pratar med en god (se Star wars...).

Så en eloge till Aronofsky. Jag kommer att köpa den på DVD så fort den kommer ut. Men jag rekommenderar att ni som läser detta först är med och tävlar för en chans att se den på bio. Se nedan.

Kayfabe har ÄNTLIGEN sett the Wrestler med Mickey Rourke. Och här kommer recensionen.

Alla andra recensioner som kommit ut har handlat om Rourke som gör comeback. När jag ser en film så handlar det om huruvida personen i filmen som gör huvudrollen gör ett bra jobb eller inte...och det gör Rourke definitivt. Och jag skiter faktiskt i om det är så att han gör "comeback" i den här filmen eller inte. Låt oss så här tidigt i den här recensionen sluta oss kring följande: "ja. Det gör han". Rourke är alldeles utmärkt.

Det jag tycker är bäst med filmen är att det skulle kunna vara en dokumentär. Det skakiga kameravinglet följer slaviskt Randy "The Ram" genom hans ögon och det gör ont att se honom i vissa scener. Och då pratar jag inte om diskussionen med Necro Butcher om huruvida de ska använda en häftpistol eller inte under en match...även om den scenen är otroligt smärtsam att se den också. Så jag slutar den här delen av recensionen här av sånt som andra redan skrivit.

Men eftersom det här är en wrestlingblogg och vi är de som ska kunna det här ämnet om wrestling så tänker jag härefter fokusera på det.

Något som är vansinnigt roligt med The Wrestler är att Darren Aronofsky har knökat första halvtimmen av filmen med en extrem mängd nördfakta. Det vill säga sådant som bara vi som faktiskt uppskattar wrestling förstår.

I en scen till exempel får The Ram ta emot en lapdance av strippan Cassidy (Marisa Tomei) i vilken han berättar om ärren han har på kroppen. Jag flinar vitt och brett när han berättar om ett ärr han har på vänster arm som går från armvecket och en bit upp på armen. Denna historia är hämtad från Sabus ökända match mot Terry Funk i vilken det inte fanns några rep runt ringen...det fanns taggtråd. Funk kastar in Sabu i hörnet, Sabu landar fel och sliter upp hela sin vänstra biceps. Därefter tejpar han ihop den själv. Jag antar att jag här var den enda i biosalongen som förstod och satt och log för mig själv.

I ett inlägg här nedan kan ni läsa om rakbladen (juicing, blading) som de använder för att göra ett litet snitt i pannan för att börja blöda och i inledningen av filmen får vi se ett exempel på det vilket är kul för oss som redan visste om det. Detta är även en sak som Aronofsky verkligen inte duckar för är att indie-wrestling kan vara brutalt. Inte alldeles för många minuter senare från första matchen i filmen möter The Ram som ovan nämnt Necro Butcher som i verkligheten är känd för att gå fruktansvärt brutala matcher. Därefter, blod, guts, glas-splitter och taggtråd.

(vi har på den här bloggen undvikit att visa er sådant men kanske måste göra det nu och skriva om det...)

Slutsatsen då...det är en sjukt bra film och värd varenda nominering och pris den har fått och nu tycker jag att ni kollar inlägget ovanför detta och skickar in era tävlingssvar.

Ja.

Det är det enda svar jag har på det. Men jag tänkte ta några rader med att kommentera detta faktum.

Jag har suttit på YouTube en stund. Jag hittade en länk där Chris Jericho genomgår en så kallad "juicing" mer känt som "blading" vilket betyder att domaren i ringen sträcker åt brottaren ett litet rakblad och är tänkt ska vara så osynligt som möjligt varpå brottaren i fråga börjar blöda från pannan.

I vissa fall är det bara löjligt när man ser det som de har gjort innan och det har ingenting att göra med att de ska ha slagit i huvudet så hårt eller på ett sådant sätt att det ska börja blöda från det.

Men vi alla vet att wrestling är fake. Det jag blir lika fascinerad över varenda gång jag ser ett sånt här klipp är att folk fortfarande blir upprörda över att wrestling är fake. Som om de precis kommit på en världsrevolutionerande tanke att wrestling är fake och att hela världen ska vara upprörda.

Som jag berättade i det allra första inlägget av den här bloggen så finns det olika kategorier av folk som tittar på wrestling.
Först och främst vi Smarks (smart marks), det vill säga vi som VET att wrestling är fake men tittar ändå.
Och sedan har vi the Smarts, det vill säga folk som kan alldeles för mycket om wrestling och kan därmed inte njuta av det.
Och sist men också minst Marks. Det betyder att folk tror att folk fortfarande tror att wrestling är på riktigt.

Jag skriver en BLOGG om detta och det är den ni läser just nu. Vi VET att wrestling inte är på riktigt och vi njuter av det ändå. Så om någon blöder i ringen finns det en anledning.

Jag ställer en fråga till er. Om ni tittar på en film och huvudpersonen har just fått en blåklocka i ansiktet och ligger i en omänsklig position på gatan, reser ni då er upp ur soffan, fåtöljen, biostolen och skriker "DET ÄR INTE PÅ RIKTIGT!". Här vill jag påstå att det är exakt samma sak. Wrestling är till för att brottningen i sig ska få berätta en historia. När det pågår en fejd mellan två brottare så måste historien föras vidare på något sätt. I många fall innebär det att någon har sagt att "jag ska behandla dig så hårt att du börjar blöda..." och så blir det ofta. Det är bara ytterligare ett sätt att föra handlingen framåt. PRECIS som i en film.

Jag kommer att få återkomma till den här historien. För den är ganska intressant. I alla fall det stora förbunden har under perioder haft en policy för "minsann-inget-blod-i-våra-ringar" medans andra förbund har låtit blodet flöda till höger och vänster...och då har det inte behövts små rakblad...men det är ett senare ämne.

Snart har the wrestler premiär...yey!
Vi har ÄNNU inte sett filmen men KOMMER att ge er en fullständig redogörelse för den när vi har sett den.

Tills dess, lev väl.

Fredrik.

Nu börjar det röra på sig här. Dagens inlägg presenterar lite gratis reklam från http://thewrestlerfilmen.blogspot.com/

Kanske hur coolt som helst. Jag och Calle som skriver det här ska dessutom få gå å se filmen The Wrestler och då lovar vi en fullständig redogörelse för filmen vi har väntat snart i ett år på.

Det pratas även om en annan liten nyhet på den här bloggen men den väntar vi på så länge.

Stort tack till http://www.nonstopentertainment.com/

Tjo!
Fredrik.

Dagens rubrik är tagen från Mick Foleys bok "Foley is god and the real world is faker than wrestling". Vilket blir dagens ämne. Välkomna tillbaka förresten. Det var ett tag sen vi uppdaterade denna blogg men vi tyckte att det var på tiden att göra det igen.

Vår serie om forna storheter kommer att fortsätta senare så det här blir ett sorts mellansnack mellan alla storheter till bolag som passerat genom wrestlinghistorien.

Detta inlägg börjar med ett YouTubeklipp:



För oss som är uppvuxna med Jerry Springer, Ricki Lake och andra dumma pratprogram där man kan fråga sig om vad som är på riktigt och inte så är det faktiskt så att dessa program i många många år har lurat tittare (kanske i synnerhet amerikaner) om vad som är verklighet och vad som är på låtsas. Såsom vi har diskuterat tidigare i den här bloggen så är även wrestlingvärlden likadan. Vi vet att det redan står klart vem som kommer att vinna och i vissa fall så är även hela matcher uppgjorda från start till mål likt en våldsam dans.

I klippet ovan är en av de mest kända indiebrudarna med och pratar. Det här är Mickie Knuckles, mest känd för att vara en av de absolut hårdaste tjejerna från IWA-MS som även är känt för att vara det absolut brutalaste förbundet där det inte är ovanligt med matcher med lysrör och andra vassa tillhyggen. Vi har inte pratat om detta tidigare för att det kan vara aningens magstarkt för vissa läsare men det kommer. Hon är även med i TNA emellanåt.

De två killarna som är med är wrestlers de också vid artistnamn Scotty Vortex (långt hår) och OMG (i vanliga fall maskerad).

Så det är här man kan fråga sig, med mitt något, alltid på vakt, kritiska mediaöga. Vad är det vi ser på TV som är sant eller inte? Klippet ovan är dessutom bara del 1.

När jag växte upp med kabel-tv så åt vi de här programmen med hull och hår. Lättlurade tonåringar som tar allt man ser på TV på fullaste allvar men här är det frågan vem som lurar vem. Om man kollar bakgrundshistorien till vad som sägs och görs i klippet så får vi snabbt veta att inget av det som sägs är sant och antagligen är det som så att de är tagna till programmet av den anledningen att det i The Jerry Springer show inte är alldeles för ovanligt att de kastar stolar på varandra.

Så här kan vi nu fråga oss. Egentligen, vad är det som är på riktigt och vad är fejk med världen. Jag ställer här en öppen fråga. Vad är det vi ska överväga vara verklighet och vad är det som säger att vi ska överväga vissa saker att vara i en påhittad värld?

Kom gärna med åsikter om detta i kommentarsektionen.
Klicka dessutom gärna på klippet i sig så får ni upp de andra delarna. Det finns 3 till efter den här.

Om vi ska prata om tips om fejksaker rekommenderar jag hellre det gamla fantastiska programmet "The Dick Dietrich show" från 90-talet som påminner mer om verkligheten ibland än vad Jerry Springer gör.

Så fort man säger att man är wrestlingfan så brukar man få ett enkelt och rakt svar:
- Ja, jag vet ju vem Hulk Hogan är.
Och detta är inte så långt ifrån vad man behöver kunna om wrestling som en introduktion. De flesta som är någorlunda min egen ålder (29) vet vem Hulk Hogan är och att han höll på med en konstig form av låtsasbrottning. Men det är när man gräver lite djupare som det börjar bli lite intressant. Jag tänkte till exempel börja med VARFÖR han är så stor som han är för det är inte många som vet det. Detta förklaras bäst med det här klippet som är endast tre sekunder långt:



De här ynka tre sekunderna skickade inte bara Hulk Hogan till skyarna som den största representanten för wrestlingen utan även (som det då hette) WWF. Wrestling blev plötsligt en nationell amerikansk angelägenhet på grund av tre sekunders wrestlinghistoria.

Wrestling gjordes populärt i mainstreammedia mycket tack vare dessa tre sekunder med "the slam heard around the world" då Hulk Hogan gjorde det omöjliga och plockade upp Andre the giant och drämde honom i mattan under Wrestlemania 3. Det man bör veta innan det var att Andre mer eller mindre var vad de kallar för "the immovable object". Det var inte meningen att man skulle slå honom. Än mindre bodyslamma honom.

Vincent Kennedy Macmahon gjorde inte bara Hulk Hogan till något stort. Han gjorde även wrestling populär när han 1980 köpte upp ett antal territorier och började sända. Ett annat genidrag var att han faktiskt la märke till wrestling som underhållningsvärde istället för att försöka marknadsföra det som en legitim sport (vilket det slutade vara redan 1916-17). Han tog in brottare med marknadsföringsvärde och gjorde storylines som ingen tidigare hade funderat på. Brottare fick fler "gimmicks" (nån är clown, nån är soldat, nån är ett monster etc etc...) och gjorde därmed även wrestlingen tillgänglig för en större publik.

Detta skapade mer eller mindre ett monopol (jaja ni WCW fans...ni ska få er dos senare också). WWF, som det då hette, var oslagbara när det kom till wrestling. WWF var även bland det första med att sända så kallade Pay Per Views. För er som inte vet vad DET är så handlar det om TV där man betalar för att få se vissa specifika galor, filmer, matcher etc. Och de märkte redan från början.

Vincent Kennedy Macmahons monopol fick fotfäste ända tills en dag då plötsligt WCW (World championship wrestling) började klättra om dem vad gäller antalet människor som tittade på wrestling i de olika kanalerna. Detta kriget om tittarna döptes när de var över till "The monday night wars" som började 1996 (mer info om det när jag forskat efter lite) då WCW ägde fler tittare och WWF stod på gränsen att faktiskt gå under. Det kriget slutade med att WWF till slut vann kriget om tittarna och har sedan dess varit det stora företaget inom wrestling.

2001 köpte WWF (då de hade bytt namn till WWE efter en dispyt med World Wildlife Fund) resterna av WCW och ECW (Extreme Championship Wrestling) som båda hade förlorat tittare och hade "filed for bankrupcy".

Sedan dess finns det inte så jättemycket att berätta om. jag skulle kunna gå på i timmar om de olika brottarna som florerat i WWE och gjort stora och märkvärda saker men det är ett senare kapitel.

Det här är en rough outline om vad WWE handlar om. Mer kommer att komma i senare inlägg då vi hade tänkt utveckla lite om de största namnen inom wrestlingen genom tiderna.

Väl läst senare!
//FredRock.

Tänkte att om ni vill läsa lite bra grejer om wrestling, kika på den här:

http://www.kayfabememories.com/

Det här inlägget kommer att handla om nånting annat men jag tänkte be att få svara på en kommentar vi fick på förra inlägget:

Postat av: Sarix
Nått att skriva om kanske är om de "stora profilerna" inom wrestlingen...både män och kvinnor...

Absolut. Ingen som helst tvekan om den saken. Nu är det ju som så att wrestlingen är en i huvudsak mansdominerad företeelse. Därmed INTE sagt att kvinnor inom wrestling varit betydelselösa.
I vissa fall (som tyvärr är fallet med WWE) så är det ofta så att kvinnor inom wrestling framställs som "bombshells" eller "knockouts" eller "divas..." etc etc. MEN det här är sådant vi ser på TV. Tyvärr finns det även ett förbund som mer eller mindre baseras på porr också...om nån har den länken så hör av er för jag hittar den inte.

För att hitta wrestling där tjejer är riktiga hardknocks så får vi vända oss till mera svåråtkomliga filmer och förbund med wrestling. IWA-MS har några RIKTIGT hårda brudar i form av till exempel Mickie Knuckles. Calle kommer förhoppningsvis komma med ett längre inlägg om hårda brudar senare men jag måste bara få nämna min personliga favorit Megumi Kudo som brottades för FMW i Japan och är en legendar mer eller mindre. Som en försmak på det så kan ni se den här matchen mellan Megumi Kudo och Combat Toyoda.



Sådär. Nu till det jag egentligen skulle skriva om.

Man kan ju tycka att wrestling nästan uteslutande är meningslös underhållning i form av att det är på förhand uppgjorda matcher och att resultaten redan är givna. Att man inte slåss på riktigt etc etc... (se matchen ovan som kommentar till det...). Men jag funderade på om det faktiskt finns andra anledningar till varför man tittar på wrestling.

Har du nån gång varit sådär riktigt förbannad så du bara vill ha sönder någonting, slå någon på käften eller bara vara våldsam? Det var då jag kom på en av anledningarna till varför jag började titta på wrestling igen 2004 (den historien börjar med att de började sända Monday night raw på ZTV). Det är en utmärkt källa till katarsis.

Vi vänder oss till Wikipedia igen:
Katarsis, gr. "rening". En person som använde begreppet var Aristoteles som menade att tragedin (inom teatern) renar oss. Katarsis är definitionsmässigt det plötsliga känslomässiga klimax eller sammanbrott bestående av en överväldigande känsla, vare sig känslan består i sorg, empati, glädje eller annat, och som efterföljs av känslan av förnyelse, av nytt liv. Begreppet 'katarsiseffekt' används också ofta för att sätta prägel på de samlade känslorna efter en emotionell upplevelse, ex. en film eller ett stycke musik

Det är sådär jag känner inför wrestling ganska ofta. Oavsett känsla i kroppen får jag utlopp eller "renas" på någonting som egentligen inte har med wrestling att göra. Är jag på dåligt humör så är det självklart kul att se på folk som slår på varandra istället för att jag går ut och bankar nån. Är jag på BRA humör så tittar jag på wrestling i rent nöje för att få ut glädjen. Den största glädjen är ju naturligtvis att se något jag inte sett förut. Nu senast en gala från ROH...blogginlägg kommer...

Sen är det ju naturligtvis även så att min överanalyserande hjärna använder wrestling till att fundera över fenomenet i sig. Varför är det så fruktansvärt underhållande. Faktum är att jag inte riktigt kan svara på det själv (dock ställde nån frågan så jag kommer att återkomma till det med) men jag gillar att sitta och fundera ut vilka som kommer att ha fejder med varandra, varför storylines går som de gör och vilka moves som genererar pops (glädjerop från publiken) eller heat (ilska från publiken).

Så där har ni några anledningar till varför jag anser att wrestling är så underhållande som det är och till vad mer man kan använda det än i rent underhållningssyfte. Hoppas jag var tydlig :)

Väl mött till nästa gång.

//Fredrik.

Kära läsare. Det har stått still här nu några dagar men oroa er ICKE! Fler inlägg är på gång och jag hoppas på att fler frågor ska ramla in så småningom as we go along.

Jag tänkte bara göra en kort redogörelse just nu och klargöra ett par saker. Mest reda ut några ord som du kan komma att läsa här i framtiden och ge dem en förklaring.

Först några av förbunden (några av länkarna finns i beskrivningen av denna blogg):

- Chikara
Förklaring: Mest en massa väldigt tekniska brottare. Många inlånade från Japan och Mexico. Mycket högflygande och teknik.

- CZW (Combat Zone Wrestling)
Förklaring: Ett av de (i alla fall) två stora independentförbunden. Blev kända för att ha väldigt hårdkokta och våldsamma matcher. Det var i alla fall så som jag läre känna dem från början.

- ROH (Ring of Honor)
Förklaring: Det andra av de två stora independentförbunden. Just nu kanske det allra största av dem. Känt för att få brottare in i TNA (se nedan) och fungerar väldigt ofta som plantskola för de stora förbunden. Även här mycket högtflygande och teknisk brottning.

- IWA-MS (Independent Wrestling Association - Mid South)
Förklaring: Ett av de mer våldsamma independentförbunden. Håller den amerikanska varianten av King of the Deathmatches.

- WWE (World Wrestling Entertainment)
Förklaring: Det största förbundet med mest tittare, mest TV-tid, mest pengar och allra flest "kayfabe" historier. WWE har även några underkategorier man borde nämna.
    - Monday Night Raw.
    - Friday Night Smackdown (från början startat av the Rock utifrån en av hans catchphrases "layeth the smacketh down on [insert motståndarnamn här])
    - ECW - Jag kommer att återkomma till just ECW senare för att det är från början ett kapitel för sig.

- TNA (Total Nonstop Action)
Förklaring: Det andra av de två största förbunden. Startades från början av Jeff Jarret som mest var känd från sin tid i WCW (se nedan).

Sådär. Några av de avsomnade då som kan vara bra att känna till:

- ECW. (Extreme Championship Wrestling)
Ja där kom det igen. Närmare förklaring kommer i senare inlägg.

- FMW (Frontier Marshall-Arts Wrestling)
Förklaring: Japanskt avsomnat förbund. Känd för att vara värd åt några av de mest knasiga våldsamma "deathmatches" som ägt rum. Höll även den legendariska "King of the death match" turneringen 1995 där Cactus Jack slutligen stod som segrare.

- XPW (Xtreme Pro Wrestling)
Förklaring: I och med att XPW blev ganska kortlivat så har det egentligen ingen närmare förklaring men förklaring kommer.

- WCW (World Championship Wrestling)
Förklaring: Under perioden 1997 till 1999 det allra största förbundet men blev senare uppköpt av WWE på grund av organisationsproblem och ekonomiska problem. En av de två stora aktörerna i de berömda "Monday night wars" (som också kommer att kräva ett inlägg för sig).

Nu har jag i alla fall täckt några av dem. Jag kommer att komma med fler förklaringar och fler inlägg på de flesta av dem senare.

Väl mött så länge :)
//F-rock.

Efter att ha snokat runt på nätet en stund så fann jag detta:

After world war 1, wrestling promoters began to exert their control over the business of wrestling. The most significant aspect of this control became the adoption of fake (or "worked") matches at the expense of legitimate contests. The promoters recognized that predetermined finishes kept fans interested in their prododuct and left wrestlers at their mercy.

sid 3 - Scott Beekman - Ringside - A history of professional wrestling in america.

Boken finns att läsa delar ur här: http://books.google.se/books?id=hHX-xKa3SXkC&printsec=frontcover&dq=Ringside+Scott+Beekman&sig=ACfU3U1PmGsUAHm4gwBmAPhleUMjwzoYYQ

Jag har precis börjat läsa wrestlinghistoria. Det är väldigt intressant men det finns några problem. Som jag skrev i första inlägget någonsin av den här bloggen så är reglerna som följer:

Rule #1: You do not talk about kayfabe.
Rule #2: See Rule #1.

Jag ska alltså ge mig på att försöka förklara uttrycket "kayfabe" en gång till för att ytterligare få klarhet i detta följande inlägg.

Kayfabe är alltså en variant på ordet "fake" på amerikansk "pig-latin" (det som vi i sverige kallar för rövarspråket). Vilket i sig betyder att wrestling på förhand är uppgjort, bokat, spikat och redan avgjort vem som ska vinna. Ordet Kayfabe är det man använder inom wrestling för att visa på något som händer INOM wrestlingen. Det vill säga en storyline, en fejd, en vinkel (angle) eller någons personlighet inom wrestling. Sånt som är relaterat till wrestlingen ligger alltså inom kayfabe. Kort sagt: Om två brottare hatar varandra framför kameran och tycker om varandra back-stage är alltså deras hat framför kameran mot varandra inom kayfabe...

Sådär...phew.

Det är nu jag ska komma till problemet. I USA finns det ett magazine som heter "Pro wrestling illustrated". På samma sätt som "vanliga" sporter som basket, hockey, fotboll och andra stora sporter i USA har "Sports illustrated", så har ha alltså professionell wrestling en egen tidning. Det är nu det krångliga kommer.

Pro wrestling skriver ur en kayfabevinkel. Vilket i sig innebär att om de gör en intervju med en brottare så kommer det du läser att vara en intervju med brottarens personlighet såsom den skulle vara framför kameran. Du får alltså läsa en intervju med karaktären och inte personen bakom karaktären.

På deras hemsida: www.pwi-online.com så har de en sektion som heter "Wrestling history" och det är alltså den som jag nu börjat läsa...och den är lång (läs den dock om ni är intresserade för den är intressant). Men den har ett problem. Den är som tidigare nämnt skriven ur en Kayfabevinkel.

Pro wrestling är extremt svårt att förklara för den som inte är insatt. Det är därför vi skriver den här bloggen. Och den här sektionen om wrestlingens historia kräver lite cynism för att man verkligen ska förstå den. För i och med att vi som tittar på wrestling vet om att matcherna är uppgjorda på förhand till förmån för storylines, fejder mellan brottare etc (SMART MARKS FOR THE WIN!!!) så vägrar PWI konsekvent att visa på någon som helst sanningsenlighet. Historien om wrestling dateras i detta dokument ända tillbaka till 1764 då Richard Carew beskriver reglerna för brottning i detalj. Efter det kan vi läsa om vad som händer genom åren och då kända brottare fötts etc. Men det är när vi börjar närma oss mitten av 1800 till tidigt 1900-tal vi får ett problem.

Det är nämligen så att det är här någonstans (och rätta mig om jag har fel om någon wrestlingkunnig läser det här) som uppgjorda matcher börja dyka upp (Obs! Det här är taget endast ryktesvägen och jag återkommer med mer information om det). Under år 1856 nämns följande:

"1856
Due to a spate of crudely fixed matches, professional wrestling and savate are banned in Paris. This causes the Montesquieu salon to become a restaurant, and many French boxers and wrestlers to move to Belgium, Greece, and the Americas." http://www.pwi-online.com/pages/wrestlingframe.html

MEN! Här kommer nästa problem. I och med att pro wrestling redan från början är uppgjort vem som ska vinna på grund av ovan nämnda anledningar så håller sig Pro Wrestling Illustrated till att skriva om historien ur ett kayfabe-perspektiv. Det vill säga att de nöjer sig med att skriva om historiska händelser och nämner inte hur fortsättningarna på vissa klassiska kamper har gått.

De nämner en massa matcher från tidigt 1900-tal och om ni läser dessa så kan man av logikens regler utgå ifrån att dessa faktiskt INTE var uppgjorda. Till exempel matcher som pågått i flera timmar och att man då var tvungen att vinna 3 av 5 fall (axlar mot mattan) för att vinna en match.

Den här bloggen vid namn Kayfabe här därmed en uppgift. Att gräva djupare inom wrestlings historia och se vad vi kan luska fram om uppgjorda matcher och föra det till ljuset

Vill ni förresten förlusta er i extremt tidig wrestling rekommenderar jag filmen nedan. En match mellan Earl Caddock och Joe Stecher filmad i Madison Square Garden den 30:e januari 1920:



//Fredrik.