Mer reflektioner.
Det verkar onekligen så att The Wrestler lämnar ett bestående intryck i hjärtat. Den är väldigt betagande och nu när jag fått svälja den lite så känns den faktiskt väldigt påträngande. Inte obehaglig men man blir eftertänksam.
Detta mycket på grund av frågan "Är det egentligen wrestling det handlar om?". Såsom många gånger i livet så möter man botten och blir tvungen att ta sig upp därifrån och man ställer sig frågan "är det här verkligen värt att kämpa för?". Det vill säga sådant man frågar sig lite då och då.
Så om det är wrestling det egentligen handlar om så blir svaret nej. Jag får en liten känsla av 8-mile när jag tittar över filmen i huvet en gång till. Det handlar först om förnedring, det där med att vara nerslagen och uträknad (och sen kanske man ska se en 1,2,3 count som en uträkning också...) för att senare ta sig upp därifrån för att behålla någon form av värdighet. Det handlar inte om de stora pengarna utan en liten liten sista kraftansträngning för att få behålla någon form av värdighet. Så det är bra :)
Något jag så här i efterhand har reflekterat mer över är det faktum att jag respekterar Darren Aronosky för att han har valt att använda två befintliga förbund istället för att hitta på sina egna när han använder förbunden i filmen. WWE är naturligtvis så långt borta från The Ram som möjligt och jag tror att om det var dit han försökt sträcka sig med regin så hade filmen fått en helt annan innebörd. Men det faktum att ROH och CZW används i filmen ger filmen betydligt mycket mer trovärdighet.
De som INTE gillar wrestling kommer naturligtvis inte vara medvetna om att de förbunden överhuvudtaget finns men vi som vet om att det är äkta och att, i till exempel matchen mot Necro i filmen, så är det såna matcher som faktiskt förekommer. Det ÄR inte over-the-top för det är sådant som förekommer på riktigt.
Något annat han faktiskt lyckas belysa, förutom The Ram själv är att wrestlers inte är några seriefigurer utan faktiskt riktiga människor. Kampen mellan Heels (de onda) och Faces (de goda) blir väldigt tydlig när han målar upp backstagescenerna. Heels diskuterar med Faces och försöker komma fram till hur deras match ska se ut bara som två människor emellan och inte en ond som pratar med en god (se Star wars...).
Så en eloge till Aronofsky. Jag kommer att köpa den på DVD så fort den kommer ut. Men jag rekommenderar att ni som läser detta först är med och tävlar för en chans att se den på bio. Se nedan.
Detta mycket på grund av frågan "Är det egentligen wrestling det handlar om?". Såsom många gånger i livet så möter man botten och blir tvungen att ta sig upp därifrån och man ställer sig frågan "är det här verkligen värt att kämpa för?". Det vill säga sådant man frågar sig lite då och då.
Så om det är wrestling det egentligen handlar om så blir svaret nej. Jag får en liten känsla av 8-mile när jag tittar över filmen i huvet en gång till. Det handlar först om förnedring, det där med att vara nerslagen och uträknad (och sen kanske man ska se en 1,2,3 count som en uträkning också...) för att senare ta sig upp därifrån för att behålla någon form av värdighet. Det handlar inte om de stora pengarna utan en liten liten sista kraftansträngning för att få behålla någon form av värdighet. Så det är bra :)
Något jag så här i efterhand har reflekterat mer över är det faktum att jag respekterar Darren Aronosky för att han har valt att använda två befintliga förbund istället för att hitta på sina egna när han använder förbunden i filmen. WWE är naturligtvis så långt borta från The Ram som möjligt och jag tror att om det var dit han försökt sträcka sig med regin så hade filmen fått en helt annan innebörd. Men det faktum att ROH och CZW används i filmen ger filmen betydligt mycket mer trovärdighet.
De som INTE gillar wrestling kommer naturligtvis inte vara medvetna om att de förbunden överhuvudtaget finns men vi som vet om att det är äkta och att, i till exempel matchen mot Necro i filmen, så är det såna matcher som faktiskt förekommer. Det ÄR inte over-the-top för det är sådant som förekommer på riktigt.
Något annat han faktiskt lyckas belysa, förutom The Ram själv är att wrestlers inte är några seriefigurer utan faktiskt riktiga människor. Kampen mellan Heels (de onda) och Faces (de goda) blir väldigt tydlig när han målar upp backstagescenerna. Heels diskuterar med Faces och försöker komma fram till hur deras match ska se ut bara som två människor emellan och inte en ond som pratar med en god (se Star wars...).
Så en eloge till Aronofsky. Jag kommer att köpa den på DVD så fort den kommer ut. Men jag rekommenderar att ni som läser detta först är med och tävlar för en chans att se den på bio. Se nedan.
Kommentarer
Trackback
